10 minuter (för mig själv)

10, 9, 8, 7, 6 .. den papirtynne huden blotter brede blå årer over skulderfestet, jeg ser skittflekkene på speilet og lurer på om de siste 5 vil få meg til å styrte hodet inn i glasset. Kvinnen bortenfor har en greie for hantlecurl, kjappe repetisjoner, minimalt med pauser og manualer som ser ut som en metallstang med to fulle tekopper i endene. Hun er sidrumpa, ganske dvask for enden faktisk - hadde jeg stukket ut armen og tatt tak hadde jeg nok kunne sammenlignet følelsen som å kna bolledeig. Men overkroppen. Overkroppen er ikke proporsjonal, den ligner en utvekst. En arnoldpotet med barske, bulende furer under et stramt stykke polyester med logoen "Better Bodies". Jeg følger hennes hantlecurl i takt med mine skulderpress, kjenner det brenner i skuldrene idet jeg skal opp for siste gang, gir henne et skråblikk og ser henne rotere underarmen opp, over hodet og strekke den ut som om det var fakkelen til frihetsgudinnen. Hun er blank i trynet, nesten som om hun er helt ubemerket av sine vanvittige prestasjoner. Bare blank. Litt fuktig av overflatestyrke. Selv har jeg treningstrynet på. Kjeven er liksom firkantet rundt de smale, rosa leppene mine og jeg har én strak rynke tvers over panna idet jeg heiser vektstanga i seige sikksakkbevegelser over hodet mens jeg prøver å holde posituren rak, magen stram og ryggen samlet men feiler. Jeg er en larve med et tonn over hodet, armene mine er som strake, råtne pinner og jeg banner på innsida, lar nedsenkningen av stanga foregå med største verdighet; sakte ned mot brystet, et lite macho rykk når den glir med to centimeters avstand ved puppene, lager en svai i ryggen samtidig som jeg bøyer beina og fører stanga stille ned på lineoleumsgulvet.

Klistrelappen med 15,8 kg ruller seg til syne på metallet. Jeg sitter på huk og ser henne i et froskeperspektiv. Hun gir meg et blikk, halsen blir til tre digre hudfolder idet hun legger hodet på skakke og former ordene;

Skulderøvelser er bra tungt så sent på kvelden, ikke sant?

Hun smiler. Et lipglossrosa, tannbleket hvitt smil med de godeste intensjoner, eller iallfall medlidenhet. Hun legger fra seg tekoppene, strekker musklene med største selvfølge og innøvde perfeksjon. Jeg sier noe sånt som Ja, jøss. legger fra meg stanga på stativet og går mot garderoben. Noen rynkete, solbrune gubber ved beinpressen avbryter samtalen sin i et kunstlet øyeblikk når jeg går forbi og flekser brystmusklene sine i håp om at jeg ser det.

Bak meg, i et uheldig spotlighthjørne står muskeltøsa og speiler rumpa si.

Tänk om vi skulle vakna
utan läppar
med hela munnen fylld av jord
bakom tungan inga ord
Tänk om jag skulle vakna,
vara farlig
med hela munnen fylld av blod
Jag bet min tunga när du log

Allt jag ville säga
det glömde jag i kväll
Allt jag ville vara, behöll jag
alltid för mig själv
alltid för mig själv...

Tänk om vi skulle vakna, inte andas
Våra lungor tömda på luft
precis som om vi fått en knuff
Det känns som om någon
kapat våra fötter
och hela sängen fylls av blod
och hela golvet är fullt av skor

Allt jag ville säga
glömde jag i kväll
Allt jag ville vara behöll jag
alltid för mig själv
alltid för mig själv...

Sang og titteltekst; Kent